Öppen verkstad som metod

Vår öppna verkstad har rötter i olika metoder, men skiljer sig också på väsentliga sätt från dessa. Levande Verkstad är en sådan, och Skiss-metoden en annan. Här har vi hämtat pedagogisk kunskap och inspiration, men vår öppna verkstad måste drivas med en slags öppen pragmatism för att fungera. Den som driver verkstaden behöver kunna anpassa verksamheten efter de förutsättningar som råder för stunden. Det har några huvudorsaker:

Verkstaden är öppen för alla, och hos oss har det inneburit att gruppen ser olika ut vid varje tillfälle. Vi måste alltså hitta ett sätt att arbeta meningsfullt med de människor som befinner sig här och nu, och kan inte arbeta på samma sätt som med en sammanhållen grupp som träffas kontinuerligt.

Många deltagare befinner sig i en pressad livssituation, där de inte har kontroll över sin närmsta framtid. Många har också upplevelser från krig med allt vad det kan innebära, både oro för anhöriga och ibland traumatisering. Det har konsekvenser på många plan. När det gäller det kreativa skapandet så innebär det både vila och terapi, och men inte alltid i första hand personlig utveckling eller ett sätt att skapa band till andra människor. Dessa deltagare kan även ha behov av att bara finnas i ett varmt, välkomnande och kravlöst sammanhang, vilket gör att samvaron och arrangemanget i stort har betydelse och att ett välkomnande bemötande är oerhört viktigt.

Inspirationskällor

Från Levande verkstad hämtar vi perspektivet på människan som en skapande varelse, med behov av kreativa uttryck och förmåga att kommunicera på fler plan är genom det talade språket. Det gör att det svenska språket inte är en primär del för oss (i samhällets bemötande av nyanlända poängteras annars det svenska språket som det absolut viktigaste). Levande verkstad fokuserar på en process där individen får experimentera med teknik, material och form, utifrån sin egen idé. Här bedöms inte heller det som skapas, istället uppmuntras en kreativ process som utgår från individen. Detta har vi anammat.

En viktig del av Levande verkstad som metod är reflektion (deltagarna reflekterar efter varje moment över sina upplevelser), men p.g.a. våra stora grupper, många språk och bristande kontinuitet i gruppen har vi inte plockat upp detta. Det är möjligen ett utvecklingsområde, särskilt i teknikkurserna.

SKISS är en metod som tagits fram av Konstfrämjandet, med tre syften: att nå ut med konst till en bredare publik, att vidga bildkonstnärernas verksamhetsmöjligheter och att bidra till minskade psykosociala belastningar i arbetslivet. SKISS står för SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället och har utvecklats som en konstnärlig praktik med samhällsinriktat fokus. Det som inspirerade oss i den här arbetsmetoden är den öppna inställningen i arbetsprocessen. Genom att ställa nya frågor i en öppen dialog kan vi skapa ny mening och nya sammanhang, och tillåta förändring inom deltagarna, både arbetsgrupp och inbjudna.

I SKISS är det sociala samarbetet minst lika viktigt som resultatet. I en öppen dialog skapas ny mening och nya sammanhang. Projektet Konsten som mötesplats kan ses som en del i ett pågående samtal runt konstens teori och praktik och ska, som SKISS, ha en tillåtande inställning till förändring – både för arbetsgrupp och alla deltagare.

Exempel

Initiativtagarna till projektet Konsten som mötesplats arbetade hösten 2013 med ett konstnärligt uppdrag för Örnsköldsviks kommun. Sättet att arbeta har varit tongivande för Konsten som mötesplats.

”Sörliden-projektet skulle vara socialt och undersökande samt baseras på platsen Sörliden, ett bostadsområde i Örnsköldsvik. I vår upplevelse av platsen ville vi införliva de boendes idéer och tankar som vi fick ta del av. Vi ville göra visionerna och drömmarna synliga, att de människor som bor här skulle få ta plats på platsen Sörliden.

Vi hade ingen ambition att nå alla tvåtusen boende i området eller på något sätt spegla en statistiskt rättvis bild av människornas vilja och åsikter. Våra reflektioner byggde på möten och händelser, en del planerade och andra inte. Man kan kanske kalla vårt sätt att arbeta för en snöbollsmetod. Därför var också formen på själva verket – hur resultatet skulle se ut – helt öppet i den inledande fasen. På samma sätt som vi samlade tankar och känslor som platsen och upplevelserna där gav oss, sparade vi de idéer om realisering och konkretisering som väcktes i oss.
Vi ville ändå inte låsa oss vid något. Vad resultatet skulle bli visste vi inte, utan först måste vi lära känna platsen med dess människor och utifrån det formulera något. ”

Annikka Kronlid Arvidsson, konstnär

Det större sammanhanget eller konsten att integrera

Inget arbete sker i ett tomrum, vi befinner oss alla i ett sammanhang och verkar i relation till det. Under den tid vi arbetat med Konsten som Mötesplats, har diskussionen runt invandring och integration polariserats kraftigt. Gränserna för vad som får sägas och vilka politiska positioner som ses som accepterade har kraftigt förskjutits.

Vi upplever arbetet i projektet som angeläget, på ett personligt plan, men också för att skapa alternativa bilder av vad som är möjligt. Vi har under arbetet sökt efter vägledning i en ökad teoretisk förståelse. Vi vill ge utrymme för detta i texten, då vi tror att just förståelsen för sammanhanget kan vara avgörande för om projektet blir lyckat eller inte.

“Sedan valet har det blivit mer komplicerat och det kommer att bli värre. Folk orkar inte vänta längre. Det tar tre generationer för att integreras. Vi behöver mötas i ömsesidig respekt för varandras kulturer.
Man får uppfattningen att vi inte riktigt bestämt oss för att hjälpa flyktingar. Ska man integrera de som är här innan nya kommer? Det som är bra med Sverige är ju att ingen skjuter på en.”

Den ekonomiska historikern och samhällsplaneraren Jonathan Metzger skriver i boken SKISS konst, arbetsliv, forskning (2011) om konstens inneboende möjligheter att utgöra sk. svala rum, där medborgare kan gå in i diskussioner och processer utan att något står på spel för en själv eller den grupp man ser sig tillhöra. Motsatsen är då heta rum där förhandlingar sker som har faktiska konsekvenser (politiska beslut som leder till handling). De svala rummen har en viktig funktion som demokratisk teknologi – de händelser, företeelser och processer i ett samhälle som underbygger demokrati både inom och vid sidan av de stora institutionerna. Begreppen har han hämtat från statsvetenskaplig forskning, men han lägger till möjligheten att just konsten kan ha rollen av ett svalt rum där förhandlingar om identitet och samhällsutveckling kan föras riskfritt.

Här utvecklas alltså ett demokratiskt samtal. Just så vill vi förstå verksamheten inom Konsten som mötesplats. De här teoretiska figurerna hjälper oss att förstå varför vår verksamhet blir bättre i den mån vi förmår vara öppna och säga -Ja!. Det hjälper oss att förstå varför våra ansträngningar som projektledare och handledare snarare ska handla om att upprätta ett rum där alla deltagare kan finnas på lika villkor, än att guida deltagarna in i en svenskhet. Det hjälper oss slutligen också att förstå oss själva som en del i ett pågående skeende.

Istället för att vara representanter för en statisk svenskhet kan vi tillåta oss själva att släppa garden och istället lära, lyssna och kanske förändras. Konsten som mötesplats har potentialen att vara detta.

Några ord om integration

Det finns problem med hur integration diskuteras i Sverige, då integrationen av utlandsfödda ofta beskrivs som en aktivitet som ligger hos den person som ska integreras,. Underförstått finns det ett tydligt mål samt en metod för att komma dit. Metoden heter ofta svenska språket och gymnasiekompetens – den nyanlända får veta att om den gör sak A, sak B och sak C så kommer den att integreras. Det är en uppfattning som internaliseras av många nyanlända. Frustrationen blir stor hos de som upptäcker att löftet om arbete och deltagande i samhället mot prestationen svenska och gymnasiekompetens i själva verket inte var ett löfte utan en förhoppning.

Ett första problem är att ansvaret hamnar på den person som har kommit ny till Sverige. Vi ser istället integration mer som en process mellan människor på en given plats vid en given tidpunkt. En person kan ha lång utbildning och språk som är gott nog, men det spelar ingen roll om företag och organisationer konsekvent väljer infödda svenskar framför invandrade svenskar. Integrationen måste alltså vara något som händer mellan alla individer som delar en plats eller ett sammanhang.

Vi är inte så förtjusta i begrepp som kulturmöten , utan vill istället att individer ska mötas som just individer. Vad innebär det då att integrationen är en process mellan individer på en given plats? Det finns inga enkla svar eller lösningar men vi gör ett försök att resonera runt det.

Den otacksamme flyktingen

För den som arbetar med integrationsprojekt är det viktigt att ha en fortlöpande reflektion över vad den gör och varför, för att inte hamna i de mest destruktiva fällorna. En sådan fälla är situationer där “svenskar” föresätter sig att hjälpa en stackars behövande flykting. En nyanländ människa behöver stöd på många olika sätt, men stödet ska ges från en jämbördig part till en annan. Det blir annars ett konstruerat möte mellan två roller istället för mellan två individer. Ur sådana relationer uppstår idéer om otacksamma flyktingar som inte reagerar som vi förväntar oss på den fina hjälp vi ger dem Den här typen av relationer är som vi ser det reella hinder i vägen för en lyckad integrationsprocess. Det gäller därför att ha en ständig diskussion runt vad vi tänker, vad vi gör och vad det får för konsekvenser.

Exempel

De flyktingar som vägrat kliva av bussen vid det flyktingboende de blivit anvisade. Många förfärades av den otacksamhet dessa människor visade, när de inte tog emot den hjälp som erbjöds. I själva verket handlade det om helt logiska reaktioner av stressade och i många fall traumatiserade människor, som varit länge på flykt och som nu ställdes inför en situation där de inte kände sig trygga.

Vi och dem

En viktig insikt som vi gjort, är hur lätt det är att hamna i en position där vi talar om ett ”oss” och ett ”dem”. Det är då underförstått att ”vi” är svenska och norm, och ”de” är utlandsfödda och normavvikare. Integrationsprocessen kommer då att handla om att ”vi” ska lära ”dem” hur det fungerar här, och vi hamnar i ett slags konstruerade positioner som låser oss i idéer runt våra olika kulturer och kulturella beteenden. Missförstånd kan uppstå när överenskommelser inte följs. Vi kan t.ex. stämma träff en viss tid med en person som inte dyker upp. Då kan vi ju dra slutsatsen att ”dom” inte kan passa tider, eller också tänka att det är samma sak som när vi stämt möte med en svensk som inte kommer i tid; att det blivit ett missförstånd, att något har hänt eller att just denna personen kanske inte går att lita på. Vi drar vanligtvis inte slutsatsen att alla svenskar inte kan passa tiden för att en inte gör det. Medlemmar av det som vi uppfattar som vår egen grupp ser vi som individer, medan ‘de andra’ ges kollektiva egenskaper.

Exempel

Ett sådant vanligt tankefel vi gör är när vi pratar om problemet med ligor från vissa länder som gör inbrottsräder efter den svenska kusten. Vi tenderar att tro att människor från de länderna är särskilt brottsbenägna, när det ju istället är så att de kriminella som finns där åker hit – till ett rikt land i närområdet – för att begå brott.

Det finns en tredje sak som är viktig att vara medveten om för den person som arbetar med det här projektet. Det är hur stor roll språket spelar i den ständigt pågående förhandlingen om vilka VI är och vilka som hör hemma i den kategorin. När vi använder begreppen ”vi” och ”dom”, vilka menar vi då? Var drar vi gränsen och mellan vilka grupper? Och när känner vi behovet av att dra en gräns? En målande bild för hur fel det ofta blir är hur offren för Peter Mangs i Malmö nästan uteslutande beskrivs som offer för främlingsfientlighet. Det är ett problem, eftersom offren faktiskt inte var främlingar, utan Malmöbor som sköts i sina egna hem, på sin arbetsplats etc – i sin hemstad. Offren får då inte det erkännande som de bör, utan blir sedda som främlingar. Vem får höra hemma i det VI som är Sverige?

Det är inte bara förutfattade idéer runt kultur som vi behöver se upp med. Lika viktigt är att vara medveten om beteenden och uppfattningar som följer med människors status i det om omgivande samhället. Den person som har hög status ses i högre grad som en självständig individ, men ju lägre status en person har, desto mer uppfattas den som en del i ett kollektiv. Det här är idéer som vi behöver ta itu med för att skapa varaktiga och meningsfulla band mellan människor, och öppna dörren för deltagande för alla närvarande på en plats.

Konsten att tillämpa ett icke-rasistiskt beteende

Det är viktigt att vara medveten om att vi lever i en postkolonial värld, där de rasistiska tankemönster som möjliggjorde Europas kolonisering av stora delar av världen, lever kvar. Dessa tankemönster aktualiseras då vi möter människor med en bakgrund som skiljer sig från vår egen.

Så här skriver Tasin och Landehag: ‘Det är ett aktualiserande som leder till en ständig risk att när som helst rasifieras och stereotypiseras till vit eller icke-vit, och denna stereotypisering innebär ett förstelnande av människor till döda objekt. Denna överhängande risk skapar en olust och en rädsla för att förminskas och fråntas sin status som subjekt.’

Det här är en träffande beskrivning av hur rasism och postkoloniala tankemönster fungerar i praktiken, alltså vilken inverkan de har på vårt handlande och våra reaktioner. Vi tror att alla kan känna igen sig i den här beskrivningen, oavsett om det gäller en person som plötsligt blir medveten om sin vita hud och de förväntningar som följer med den, eller en människa som p.g.a. sin mörkare hudfärg tillskrivs vissa egenskaper eller behandlas illa.

Den postkoloniala tolkningen av världen innefattar en rasmaktsordning som fungerar som en grundläggande struktur för tolkningen av de individer vi möter. Den vita huden står högst i ordningen, och mörkare hud längre ner. Det är själva idén om att vi tillhör olika raser med olika värde som gör att dessa tankemönster aktualiseras i mötet med en person som vi antar har en annan bakgrund än vår egen.

Vi har en tendens att vilja placera rasistiska handlingar och idéer hos särskilda människor eller grupper som vi kallar rasister . Det är bekvämt, då får vi någon att kämpa mot och ett ansikte på de förkastliga idéer som vi vill bekämpa. Det är långt svårare att erkänna, att de är en del av Den europeiska kulturen och en del av oss alla. Vi bär rasismen inom oss, och agerar alla mer eller mindre rasistiskt i olika situationer. Ibland klarar vi av att ordna tankarna så bra att vi agerar på ett sätt som inte är rasistiskt. Vi behöver lära oss att känna igen när det händer, och öva på att ta oss dit. Det är svårt, men långt ifrån omöjligt.

Integration som en individorienterad process

Vi tror att hela integrationsprocessen underlättas av att vi alla försöker tillämpa ett mer individorienterat perspektiv, eftersom alla uppdelningar efter kultur, nationalitet etc ofta blir mer uteslutande än inkluderande. Vi tror att det är en bra idé att parallellt med den öppna verkstaden ha en studiecirkel eller diskussionsgrupp, där ämnet är rasismens historia, postkolonial teori etc. Det blir dels ett forum för lärande, men också för utforskandet av ens egna ståndpunkter och beteenden, och för att testa tankar och idéer.

Som beskrivet ovan så tycker vi att integrationsprocessen ska ses som en process mellan individer på en given plats vid en given tidpunkt. Det här perspektivet får konsekvenser för hur vi utformar vår verksamhet: att vi ser alla som deltagare, både svenskar och utlandsfödda, och målet är att skapa ett meningsfullt möte som inkluderar alla närvarande. Vi utgår inte från att de infödda svenskar som deltar i vår verksamhet har som roll att lära de utlandsfödda något särskilt om Sverige, om svenskar eller dylikt.

Varje deltagare måste ses som en individ med unika egenskaper och individuella processer, och inte som representanter för en viss kultur. Däremot bör det uppmuntras att alla deltagare delar med sig av sina kontakter och nätverk, för att ge varandra stöd. Men inte heller där bör vi förutsätta att det är just den svenskfödde som har kontakter som hjälper den utlandsfödde. Det finns många yrkesgrupper som gagnas av bredare internationellt kontaktnät i, däribland kulturarbetare.